Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
kännedomen af sin fornålder; hvarvid undersökningen, huru vida våra förfäder redan före Christendomen kände bokstafsskrift, såsom det förnämsta medlet till minnenas förvarande, först måste väcka uppmärksamheten.
Om Runorna är så mycket skrifvet, att det är svårare om dem säga litet än mycket. I stället för att öka gissningarna om deras ursprung och ålder med nya, sammanfatta vi heldre det historiska om dessa Nordens äldsta skriftecken. Rún, Runa[1] — bägge formerna finnas — som i det gamla språket betyder både sång eller tal[2] och bokstaf eller skrift[3], men hvars första bemärkelse
- ↑ Rún har i pluralis Rúnir och Rúnar: Runa, egentligen streck, linea (Björn Haldorsens Islandske Lexicon), har i Plur. Runor, hvilken pluralis äfven stundom förekommer på Runstenar.
- ↑ Egentligen i hemlig, förtrolig mening: deraf Rúni, i feminin. Rún eller Rúna, på Isländska en förtrogen samtalare eller vän. Det gamla svenska verbum, att runa, som brukas i den stora Rimkrönikan, betyder att mumla, tyst utsäga något. Substantivum Runa utmärker äfven ett oafbrutet med vigt och känsla framfördt tal (Sermo non intermissus et affectuosus. Björn Haldorsen l. c.), således en slags declamation, hvari ligger öfvergången till betydelsen af sång. I denna är Rún egenteligen trollsång, besvärjning, som och kallades Galdr. Ynglinga Saga c. 7. I de gamla folkvisornas språk äro Runor, och Runeslag Sånger, men äfven skrifna besvärjningar. Se Svenska Folkvisor, I. D. s. 33, 36.
- ↑ Äfven här möter oss tillika bemärkelsen af
