synes ha varit en dels med ord, dels med ristade tecken[1] verkställd besvärjning, förekommer tidigast i Ulfilas Götiska Bibelöfversättning från fjerde århundradet (å. 360—380); och Runa betyder der hemlighet[2]. Det Götiska Alfabetet, som tillskrifves Ulfilas, visar flera tydliga runor; men i bemärkelsen af bokstaf finna vi ordet först i 6:te århundradet, då en Biskopp i Frankrike omtalar Runor såsom en barbarisk skrift på trätaflor eller släta kaflar[3]. I 8:de århundradet
- ↑ Bäggedera förenas uti Runesången (Runatals-þattr Odins) i den äldre Edda, och alltid i magisk mening.
- ↑ Äfven Råd, Hemligt Rådslag, Luc. 7: 30, Marc. 4: 11. Ihre i sitt Glossarium SvioGoth, col. 472 och äfven i sina Analecta Ulphilana Ups. 1779. p. 88, läser det Götiska ordet i nomin. sing. Run; Jacob Grimm deremot i sin Deutsche Grammatik, Göttingen 1819, I. 9, i anförandet af de Götiska Declinationerna: Runa.
- ↑ Venantius Fortunatus, bördig från Italien, Biskop i Poitiers i senare hälften af 500-talet, skrifver till Flavius Euodius, att om han ej ville svara honom på Latin,
hemlighet. Run är på Angelsaxiska både bokstaf och hemlighet. Rúnar, Rúnir betyder för öfrigt på Isländska både bokstäfver och vettenskaper, äfven berättelser, bedrifter. Om ordets bemärkelser jfr. Ihre Glossarium SvioGoth.; Periculum Runologicum a Gislio Brynjulfi Fil, Islando. Havniæ 1823 p. 142.; Finn Magnusen, Öfversättning af den äldre Edda T. III. s. 76.; Glossarium till den stora Köpenhamnska Upplagan af den äldre Edda.; I. W. Grimm über Deutsche Runen, Göttingen 1821. s. 67.
