stafvar utmärkta med vissa tecken. En spådom med tenar eller stafvar, som skakades eller utkastades, tillskrifves i ett Eddiskt quäde Gudarna sjelfva[1]. Det är samma slags heliga lottkastning, hvilken Anscharius, Nordens förste Apostel, så ofta fann våra hedniska förfäder använda till att utforska Gudarnas vilja[2]. — Det betydningsfulla i Runornas benämningar, af hvilka så många utmärka ting, som i det dagliga lifvet voro af vigt, de vid Runorna fästade tänkespråk, synas ha egnadt dem åt ett sådant bruk[3]. För öfrigt ritades de ej blott
- ↑ Hymis Quida Str. I.
- ↑ Rimberti Vita S. Anscharii cc. 16, 23, 24, 27. Heims kringla nämner seden i Christna tider. I. 736. II. 58. Edit. Peringsk. Lotterna vore under hedendomen äfven stundom märkta med bilder eller beläten. Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I 29.
- ↑ W. C. Grimm har anfört och öfversatt ett af Hickes först meddeladt gammalt Angelsaxiskt quäde om Runenamnens betydelse, hvilket så väl för sin ålderdomliga om Eddiska sånger påminnande anda, som genom flera öfverensstämmelser med de Nordiska vid Runorna fästade tänkespråken, är märkvärdigt.
in surculos amputant, eosque, notis quibusdam discretos, super candidam vestem temere ac fortuito spargunt. Att dessa tecken voro Runor, vilje vi ej påstå; men visst är, att Taciti eget yttrande om Germanernas obekantskap med skrift, enligt sammanhanget blott kan ha afseende på en allmännare kännedom af skrifkonsten. Att Venantii Fortunati intyg, om Runornas bruk såsom bokstäfver i 6:te seklet, endast kan angå Tyska folk, synes ock säkert.
