på stafvar och telningar, utan på vapen, på stäfven eller styret af skepp, i bark, i vax, på dryckeshorn, på fiskben[1], på nageln, i handen, eller på handleden o. s. v. för olika ändamål, och under Gudars och Gudinnors anropande[2]. Det är en Valkyria, som i en Eddisk sång undervisar en berömd hjelte och konung[3] om denna deras magiska användning; ty Runorna, som lärde „att frälsa män, döfva vapen, lugna sjön, dämpa elden, stilla sorger”, voro en konungslig vettenskap[4]. De nyttjades således till ett slags amuleter eller talismaner, och såsom sådana synas äfven de med öglor försedde och med oformliga figurer märkta, stundom med Runor tecknade Gullbracteater, hvilka både i Sverige och Dannemark blifvit fundna i jorden, varit ämnade att bäras.
- ↑ Egils Saga p. 567.
- ↑ Vid runeristning på svärd skulle Guden Tyrs namn två gånger åkallas. Runan ᛀ, som het Naud (Nöd, Nödvändighet), ristad på nageln, troddes tvinga till kärlek. I barnsnöd skulle Biargrunor (frälsrunor) inristas i handlofven och Gudinnorna åkallas o. s. v. Se Brynhildar Quida I. i den äldre Edda. Runan ᚦ Thurs (jette, ond demon) var särdeles skadlig för fruntimmer. (Se Skirnis För. Str. 38.) — och denna vidskepelse har länge bibehållit sig på Island, enligt Finn Magnusen, Öfvers. af den äldre Edda, T. III. s. 86.
- ↑ Sigurd Fofnersbane i Brynh. Quida. I.
- ↑ Rigsmal i den äldre Edda Str. 40, 41, 42. Stockh. uppl.