Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
Anscharius berättade sig ha emottagit af Konung Björn i Sverige till Kejsar Ludvik den fromma, var sannolikt med Runor skrifvet. Att det ej kunnat förstås af den, till hvilken det ämnades, är en invändning som förfaller, då Runorna voro bekanta för flera Germaniska folk[1]. Saxo omtalar skrift med nordiska språkets bokstäfver[2] både i sten och trä, hvilket senare varit forntiden i stället för papper[3]. Kafle i stället för bref förekommer i Isländska sagor[4], af hvilka flere vittsorda Runornas bruk före Christendomen[5]. Seden att skära dem på Kafle bibehöll sig in i den christna tidsåldern. En Runekafle, i följd af sitt innehåll,
- ↑ Venantii Fortunati intyg om Runorna är ifrån Frankrike. Runan þ förekommer i namn på gamla Frankiska mynt, äfven som på Westgotiska, i Spanien. Keder, Runæ in nummis vetustis.
- ↑ Linguæ suæ litteris, saxis et rupibus.
- ↑ Litteras ligno insculptas, nam id celebre quondom chartarum genus erat. Saxo pp. 2, 52. Ed. Steph.
- ↑ Den tryckta Torsten Wikingssons har c. 2 bref; men handskrifter Kefli, enligt Müller. Saga Bibliothek. D. II. s. 589. Ehuru ohistorisk denna saga än må vara, visar den dock hvilka begrepp man i detta afseende gjorde sig om hedniska tiden. Det gäller ock om Sturlaugs Saga, der det samma förekommer. I Olof Tryggvasons Saga p. II. s. 21. Ed. Skalh. ristar Oddny runor å kafle för att uttrycka sin mening; ty hon var stum.
- ↑ Ställena åberopas af Gisle Brynjolfsson, Particul. Runolog. p. 127.
