Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
150
sig sjelf döden. Hans dotter afvände honom från detta uppsåt genom uppmaning att dikta ett arfquäde efter sonen, hvilket hon erbjöd sig att rista på kafle[1]. I Gretters Saga[2] ber en far sin dotter göra sig samma tjenst, då han dödligt sårad besjunger sina bedrifter; och, ehuru ohistorisk den så kallade ÖrvarOdds saga må vara, så förtjenar dock det draget uppmärksamhet, att den döende hjelten befaller en del af sitt folk rista efter på träskifvor[3], hans sång om sina öden, medan den andra delen tillagar hans graf. Sluteligen äro i flera inskrifter på våra Runstenar gamla versslag igenkännliga[4],
- ↑ Nú vilda ek fadir at vid leingdim lif ockart sva at þu mættir yrkja erfi-quædi eptir Bódvar, enn ek mun rista á kefli. Egils Saga p. 605.
- ↑ c. 65. Der omtalas dessutom, att Gretter i en bergshåla på Island fann 2:ne menniskors ben, och bredvid dem en Runkafle, med påristade verser. c. 69. Härmed kan jämnföras SturlungaSaga, 3 D. 7 c., som berättar, att vid år 1185 presten Ingemund dog, jämte 6 andra, som blifvit drifna till Grönlands obygder. 14 år derefter funnes deras kroppar der i en bergshåla. Bredevid voro runor ritade i vax med underrättelse om deras ändalykt.
- ↑ á speldi, ÖrvarOdds Saga c. 40. Skandinaviska fornålderns Hjeltesagor utg. af Liljegren 2 D. s. 192. Stockh. 1819. Jfr. ÖrvarOdds saga i Rasks Synishorn, s. 121. Stockh. 1819. Stället finnes ej så i Upplagan af 1697.
- ↑ Jfr. Liljegren. Anteckningar rörande verser skrifna med Runor, i Skand. Litt. Selsk. Skrifter, 17 B. Kjöbenh. 1820. och samma Författares Prisskrift om Runor och Runeminnesmärken i Norden, hvilken jag i allmänhet har att tacka för många upplysningar i detta
