ej mycket åtskilda, men långt utdragna linier: emellan dem ses de ristade tecknen, och ehuru belägenheten är genom höjder och dalar ojämn, kan man dock öfverallt följa bokstäfvernas spår.” Konung Waldemar I. i Dannemark, som ville veta deras bemärkelse, hade ditsändt män för att undersöka hällen och efterrista tecknen på trätaflor. De utskickade kunde ej af dem få någon mening[1]; emedan uthuggningen var dels af jord uppfylld, dels af gångstigen förnött. Konung Harald Hildetand skall genom detta minnesmärke ha velat förvara minnet af sin faders bedrifter[2]. Ännu ses i Bleking[3] en berghäll kallad Runemo, der, inom tvänne till 36 alnars längd synliga linier, tecken förekomma, i hvilka man velat igenkänna Runor, under det andre ansett dem för en naturens lek. Den må vara den samma som Saxo omtalar eller ej, så är likväl en sägen, som i 12:te århundradet tillskref ett sådant minnesmärke åt Harald Hildetand, märkvärdig. På ett annat ställe nämner Saxo, att Ragnar Lodbrok, efter en seger i Bjarmaland, i ett berg skall låtit
Sida:Svea rikes häfder.djvu/174
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
