Sida:Svea rikes häfder.djvu/181

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
159

ännu oftare anläggningen af bro eller väg[1]: i ett ännu obanadt land en handling af den enklaste och allmännaste välgörenhet, och ansedd båtande för den aflidnes själ, som ihogkoms i den lisade vandringsmannens böner. Äfven Runstenen intygar sig merendels vara rest af närmaste fränder, ofta öfver män, som fallit, vådligt omkommit eller dödt i vikingafärd och krigståg till aflägse länder[2]; hvarvid, i stället för hedningens välönskning eller vidskepliga bruk vid uppresandet af den stumma Bautastenen[3], med hvilken han endast kunde visa en

  1. Raknilfr lit kirva bru thisi iftir Anunt sun sin guþan — — Muthir kirthi iftir sun sin ainika. — Ragnilfr lät göra denna bro efter Anund sin goda son. — — Modren gjorde bro efter sin enda son. På en Runsten i Uppland. Bautil 146. — Holfast lät rödja väg och göra bro efter Hame sin fader, som bodde i Viby. Holfast lät rödja väg efter Ignl i Ed och Ura sin väna och snälla hustru. Runsten vid Södertelje, Bautil 829. Exemplen äro talrika. På Sundbystenen i Funbo i Uppland omtalas tre syskon, som låtit göra ören i sundet (det är brolagt ett vad) efter sin fader (Verelii Runographia Scand. p. 45.), hvarpå äfven finnas flera exempel. Bro betyder likväl ej endast en till vägfarandes bequämlighet gjord anläggning, utan ock den stenläggning, hvarmed ofta sjelfva grafstället var förvaradt eller utmärkt.
  2. Han förgicks, i fjerran land — ute med alla skeppen — De vordo döde med alla skeppen — i vester — i vesterväg i viking — i Konungs ledung o. s. v. äro uttryck, som förekomma på Runstenar, ofta med tillägg af landet, der de aflidne fallit. Jfr Brocman om Runstenars ålder, efter Ingvars Saga. Stockh. 1762.
  3. Huru vida bruket att uppresa Bautastenar