Sida:Svea rikes häfder.djvu/182

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160

fallen vän eller frände den sista tjensten, den christeliga Runstenen tillägger en kort bön för den aflidnes själ, såsom: „Gud hjelpe hans ande,” — „Gud hjelpe själen”[1] Runstenarne vittsorda våra förfäders vidsträckta härfärder och krigståg. Sådana nämnas både i öster- och vesterled, till Finland, Holmgård, Gardarike, Lifland, Estland, Semgallen, England, Lombardiet[2], Grekland[3], Asien[4].

    sammanhängde med den vantro, hvarigenom de Nordiske hedningar stundom ansågo stenar såsom hemvist för skyddsandar och offrade åt dem (Kristni Saga c. 2), hvarföre äfven I. Fl. KyrkoBalken UplandsLagen förbjuder att tro på lundar och stenar, är svårt att säga; men visst är, att äfven stenar, liknande Bautastenar, (Skydshällar enl. Sjöborg) varit föremål för smörjning och annan vidskeppelse. Brocman l. c. s. 76. fann ännu spår deraf på sin tid.

  1. Christus och Guds moder nämnas ock på Runstenar. På senare, lagda och med Runor tecknade, Grafstenar förekommer att bedja Pater noster. På en Runskrift å ett kyrkogolfsbräde i Worm. Mon. Dan. p. 514. heter det om en quinna: „Hvar man som ser dessa runor, han säge Pater noster för hennes själ.”
  2. En Runsten i Malm i Södermanland omtalar en man, som slogs tappert i öster och dog i Lakbarþilant. Bautil 787. En dylik finnes i Uppland, Bautil 133, der namnet stafvas Lankbarþalant.
  3. Annalister under medeltiden, såsom Adam af Bremen, Helmold, Saxo, innefatta äfven Ryssland under namnet Græcia. Men då Skandinavers krigstjenst i det Grekiska Kejsardömet från 11:te århundradet af andra historiska intyg är väl bekant, så ser jag intet skäl, hvarföre ej detta skulle äfven kunna utmärkas genom