makt, som utplånat erinringen af upphofsmännen äfven till verldens största och beundransvärdaste monumenter. Likväl äro de för Nordens, för Fäderneslandets häfder af vigt, då de ännu tillåta oss att genom afståndet af hänsvundna århundraden kasta så mången blick in i forntiden. De gå åtminstone upp till christendomens aldraförsta, ännu med hedendomens spår blandade, tider i Norden. De flesta synas dock vara från 11:te, 12:te århundradet; men de finnas äfven, som med säkerhet kunna hänföras till det 13:de[1]. Deras mängd bevisar mer än allt annat Runornas inhemska ålder: ty dessas så tidigt och så ofta förekommande användning till inskrifter, nödvändigt ämnade att af en större allmänhet begripas, röjer, att Runorna under christendomens första tider i Norden varit Folkets, varit de olärdas skrift[2]. Men den långa tid, som, i ett ännu obildadt samhällsskick, fordrades för att bringa någon kunskap om denna konst till
- ↑ Sjöborg, Samlingar för Nordiska Fornälskare. I. 28.
- ↑ I de grammatikaliska tilläggen till Edda kallas Runorna det Norrska alfabetet — Norræna stafrof — (såsom bekant, den benämning hvarmed Isländaren utmärkte sitt eget och de Skandinaviska Rikenas språk) — till skillnad från det Latínska. Edda utg. af Rask. Sth. 1818, s. 301. Runorna hade på Island först Are Frode och Thoroddr Runemästare jämnfört med Latinska alfabetet (sett i móti Látínumanna Stafrofi); ibid; s. 274.
