Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
böcker några Runbokstäfver insatte ibland the latinske”[1]. Sedan dessa långt för detta voro i bruk, bibehöll likväl folket både de gamla bokstäfverna och deras ristning i sten och trä för allmänna och enskilda ändamål; hvarföre man finner Runor ristade ej blott på minnesvårdar, utan på gränsestenar[2], på gamla vapen[3], på kaflar, husgeråd, dryckeshorn, kyrkokäril, ja äfven sydda på duk[4]. Man har ännu ett slags sockenstämmo-protocoll[5] ristadt
- ↑ Olai Petri Svenska Krönika. Script. Rer. Suec. T. I. Sect. 2. p. 218. Bruket af runan ᚦ har i sjelfva verket quarblifvit i flera handskrifter af våra gamla lagar, äfvensom den ses i Diplomer från Folkungaättens tid. Den hade med sitt aspirerade ljud ej i det latinska alfabetet något motsvarande tecken, och bibehölls derföre äfven af Isländare och Angelsaxer.
- ↑ En sådan med Runeinskrift finnes i Ringerige i Norige: en annan i Sognedal i Bergens Stift anföres hos Worm. Monum. Dan. p. 465.
- ↑ På en liten stridshammare af sten, funnen i jorden i Upland och förvarad i Upsala Academis samlingar, (hvarom jfr en Uppsats af Mr. Schröder i Iduna. X H.) ses ett med Runor ristadt namn, hvaraf blott tillnamnet Digre kan läsas. Vore denna inskrift lika gammal, som vapnet, kunde säkerligen inga äldre Runor uppvisas.
- ↑ En sådan af blått kläde, med åtskilliga främmande bilder och sömmerskans namn, från ett Kapell i Hadeland i Norrige, fanns i Worms samlingar och ses aftagen i hans Monum. Dan. p. 474.
- ↑ Så kallar det Liljegren med rätta. Det finnes i Fole kyrkodörr på Gotland och inskriften, enligt Wallin, Runographia Gotlandica i Act. Litt. Upsal. 1750 p. 135,