i Sverige Runokarl detsamma som trollkarl.[1]. På Island är tron på Runornas magiska kraft ej ännnu fullkomligen utplånad[2]; och, ehuru i Finland, der eljest inga Runeminnesmärken förekomma, Runo är namnet på sång i allmänhet, så visa dock de
- ↑ Det nyttjas i denna bemärkelse af Laurentius Petri i hans Svenska Krönika.
- ↑ Se Isländaren Gisle Brynjolfssons Periculum Runologicum. Havn. 1823, p. 9.
Det tredje slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla fisk i floden gick
Han glömde hvart han ville simma.
J styren väl de Runor!
Här blomstrade äng, här löfvades allt.
Det månde de Runeslag vålla.
Riddar Tynne sin häst med sporrar högg
Han kunde honom mera ej hålla.
J styren väl de Runor!
Riddaren, låckad in i berget, föll der i dvala. Men dvergens hustru, säger Visan, som också „var född af christet folk och stulen i berget in”, hade medömkan med honom.
Och det var Thora, lilla dvergens fru,
Hon tager fram de Runeböcker fem;
Så löser hon honom af Runorna ut
Hennes dotter honom bundit i dem.
J styren väl de Runor!
Se Svenska Folkvisor. I. D. N:o 7. Många drag röja en hög ålder i denna visa. Så är namnet på Dvergens runekunniga dotter Ulfva, detsamma som Völva, Vala — Spåquinna i den äldre Edda. I Danske Folkviser fra Middelalderen, T. I. s. 235, talas om dylik Rune skrift.
