FornRunor[1], Gudarnas Runor[2], hvilka i Eddiska quäden nyttjas att utmärka hela omfånget af den gamla gudalärans hemligheter, skulle synas tvetydiga, då Runor i gamla språket betydde både vettenskaper och bokstäfver, så lemna likväl orden: stafvar, fornstafvar (stafir, fornstafir), nyttjade i alldeles lika mening, ingen sådan ovisshet; emedan (benämningen må nu vara tagen af Runornas skapnad eller af det ämne, hvari de vanligen skuros eller ristades) dermed otvifvelaktigt skrifteliga tecken mentes. Om Nornorna, som „för verldens barn tälja ödets domar”, säger Völuspá, „att de skuro på staf eller kafle”[3]. „Jag har uttalat mina fordna stafvar”[4], heter det om Jätten Vafthrudner, hvilken Oden öfvervunnit i mythisk visdom. Att „säga sanna stafvar”, förekommer på ett annat ställe i meningen om en trovärdig berättelse om Odens gamla Runor[5]. Ett quäde,
- ↑ Asarne skulle ännu i en ny verld erinra sig Fimbultyrs (den mägtiga eller höga Gudens) forna Runor. Völuspá Str. 60. Stockh. Uppl.
- ↑ Runar allra Goþa Vafthrudnismál Str. 42, 43. Man ser af det följande i detta quäde, att dermed betecknas kunskapen om gudarnes och verldens både ursprung och undergång. I samma bemärkelse nyttjas der Jotna runir.
- ↑ Skáro a Skiþi. Str. 20.
- ↑ Mælta ek mina forna stafi. Vafthrudinsmál, sista strofen.
- ↑ Brynhildar Qvida I. Str. 14.
