Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
som meddelar undervisning om åtskilliga tings olika benämningar i olika verldar, hos gudar, menniskor samt andra väsenden, visar, att äfven ett hemligt, af vidskepelsen helgadt språkbruk fanns. Det slutar med följande ord: „aldrig såg jag i ett bröst flera fornstafvar”[1]. Sådana ställen häntyda på en ej blott åt minnet anförtrodd kunskap, utan på en öfverlemning understödd genom skrift, sådan den i dessa tider kunde finnas; och Runornas betydelse af verkliga skrifttecken, i den äldre Edda, skulle ej blifvit betviflad eller förnekad, om man i allmänhet dervid fästat tillbörlig uppmärksamhet, att ordet stafvar der förekommer i alla de samma bemärkelser, som tilläggas Runorna[2]. Att Sånger
- ↑ Alvismál. Sista strofen.
- ↑ Stafvar brukas i allmänhet för Runor i magisk mening. Se Vegtams Qvida. Str. 9. Vóro i hórni hverskyns stafir, ristnir ok roþnir. På hornet voro alla slags stafvar ristade och blodfärgade. Gudrunar Qvida I. Str. 32. Jfr. Eigla, p. 211 och Brynhildar Qvida I. Str. 7. Merendels förekommer ordet i sammansättning, såsom Liknstafir läkande stafvar, (eljest kallade Limrunor, Brynhild. Qv. Str. 5, 11) äfven blida ord: Havamal str. 9. Stadlausir stafir, ibid. str. 30, ostadigt tal. Lastastafir Ægisdrecka, str. 10, smädeord, nidvisa. Meinstafir, Leiþstafir ibid. str. 28, 29, menliga, skadliga stafvar. Flærdarstafir, Brynhild. Qv. I str. 33, falskheter, ränker. Baulstafir, ibid. str. 31 och Feiknstafir, Grimnismál, str. 12, olycksstafvar. Hit höra ock Qveinstafir, Gratstafir, klagovisor.
