antal. Det utmärkta värde, som sattes derpå, visar, att den ej kunde vara hvars mans lott; och quäden, hvari denna kunskap fortplantades, Runesånger, hvilka utmärkas såsom en konungslig vettenskap, voro redan genom sitt dunklare innehåll mindre tjenliga att blott i minnet förvaras, mindre egnade åt folkets läppar, på hvilka eljest fornsagan och sången om förfäders bedrifter lefde. Att inga sådana skrifteliga minnesmärken af Hedendomens troslära i Skandinavien öfverblefvo[1], kan ej förvåna, vid åtankan af de Christna Lärarnes naturliga intresse att förstöra dem, och deras lättare åtkomst dertill under en genom konungsliga maktens medverkan snarare stadgad Kyrka. Annorlunda var, vid den frivilliga öfvergången till Christendomen, förhållandet på det från Hierarkiens inflytelse och konungamakten lika aflägsnade Island. Ibland dess obestrideliga rikedom på hedniska öfverlemningar skulle man derföre äfven snarast kunna förmoda skrifteliga quarlefvor af Hedendomens
- ↑ Att de enda gamla quäden Saxo nämner såsom ristade (ehuru väl ej i den mening, att de så kommit till honom), äro besvärjningssånger, L. I. pp. 11. 44., äfvensom, att i Folkvisor från medeltiden Rune-böcker, såsom innehållande sådana sånger, nämnas, förtjenar likväl, jämte förbuden mot Runornas bruk till trolldom, uppmärksamhet.
