ligger Island. Ön är uppfylld af stora berg, som isynnerhet sträcka sig från öster till vester och göra det mellersta landet obeboeligt. Is betäcker deras toppar, eld rasar i deras inre. Mot hafvet, i dalar och sluttningar, som gifva frodigt bete, har Isländarn sin enstaka boning. Skog finnes ingen: endast smärre björkar här och der; och att de skogar, som omtalas i äldre tider, ej frambragt träd, nog stora till fullkomligt byggnadsvirke, synes deraf, att redan öns förste bebyggare ofta hämtade hustimmer från Norrige[1]. Säd mognar svårligen, hvarföre åkerbruk föga varit idkadt, och blott på försök; ty dertill inskränka sig äfven alla de spår af jordbruk, som man funnit från fordna tider[2]. Näringsfång ge boskapsskötseln, fisket och sjöfoglarne,
- ↑ Vatnsdæla Saga, c. 16. Flera dylika exempel förekomma. Det samma gäller om skeppsvirke. Större skepp köptes från Norrige. Landnáma Saga p. 29 berättar såsom en sällsamhet, att en af de första bebyggarne bosatte sig på en plats, der så stor skog fanns, att hafsskepp deraf kunde byggas.
- ↑ Det anföres såsom någon ting utmärkt, att på Reikholt, Snorre Sturlesons gård, säden ej slog felt på åkrarna,
såsom de i Olafsens och Povelsens Reise, Soröe 1772, samt Olavii Reise, Kjöbenh. 1780, låta Islands nordligaste del uppstiga öfver 67:de graden; liksom de även sträcka dess sydligaste del för långt i söder. Islands hela storlek angifver Thaarup (Statistik d. Dänischen Monarchie, s. 59) till 1405 geografiska (vid pass 936 Sv.) qu. mil.
