Sida:Svea rikes häfder.djvu/209

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
187

som i otrolig mängd besöka kusterna. Somrarna äro varma; vintrarna, under hvilka hästen och fåret gå ute, mindre kalla än af det nordliga läget kunde väntas: så vida ej drifisen ökar kölden. Ty så snart denna kommer i ovanlig mängd, då den isynnerhet på Islands norra och östliga sidor täcker alla kuster, fyller alla vikar, så långt man kan se till hafs, och någon gång ligger sommaren öfver, är luften ständigt kall och töcknig: det fryser och snöar äfven midt i sommarn: gräset kan ej växa: kreaturen lida och fälla håren, menniskorna få utslagssjukdomar: hvita björnar från Grönland komma med isen, äro farliga gäster och följa den bort. För örigt medför den en mängd driftimmer, hvaribland Amerikanska och Siberiska träd igenkännas. Ingen fläck på jorden visar så många verkningar af underjordisk eld. I ofantliga sträckningar har Stenåen[1] (så kallar Isländarn den ur de eldsprutande bergens smältugn sig hvälfvande lavaströmmen) öfvergjutit landet. Sjudande källor kasta vattenstrålar till öfver 100 fots höjd[2]: skyhöga pelare af

    utan att man ständigt hade färskt mjöl, som brukades till läckerheter (till fágætis). Sturlunga Saga l. c. 13.

  1. Steiná. Henderson, I. 197.
  2. Geiser, och den efter jordbäfningen 1789 uppkomna Strockr äro de bekantaste. I de varma källorna i