heta ångor stiga upp ur grundens hål och remnor. Af det stora antalet vulkaner voro nio under loppet af sistlidna århundradet i rörelse. De synas stå i gemenskap både med hvarandra och med hafvet, kasta än eld, än vatten, stundom båda ömsevis[1], och då de fleste vulkanerne tillika äro af evig is höljde, så förenar sig under utbrotten merendels vattuflodens förstörelse med eldströmmens. — Så bor Isländaren midt ibland Naturens förskräckelser; och likväl säger ett inhemskt ordspråk: „Island är det bästa land, på hvilket solen skiner”[2]. Så mycket han älskar sitt land, så tillgifven är han gamla seder. I vettgirighet, i kunskaper, i omsorgen för sina barns undervisning öfverträffar han vida mängden i många andra af naturen lyckligare begåfvade länder. Hans språk, utbildadt och stadgadt genom en egen Litteratur, tidigare rik på inhemska alster, än någon annan i Europa, är ännu detsamma, som
- ↑ Det säges äfven ha händt med Hekla, som för öfrigt är ibland Islands mindre berg och ej har någon ständig is. Olafsens og Povelsens Reise s. 865. Man har stundom märkt, att det ur Islands vulkaner uppkastade vattnet är salt, och vid Hekla är någon gång verkligt salt till stor mängd funnet efter utbrotten. ibid.
- ↑ Henderson, I. 32.
Reikiadal döptes Isländarne år 1000. Kristni saga c. 11. Lemningarne efter ett af Snorre Sturleson der inrättadt bad, som bär hans namn, ses ännu.
