boskapen kunde fodra sig sjelf om vintern, att skog ej fattades, att vattnen voro rika på lax och all slags fisk och kusterna gynnande för valfiskfångst[1]; och det nya landet, det man kunde „lefva fri från konungars och våldsmäns förtryck”[2], blef isynnerhet ett mål för alla sådana missnöjdes utvandring, som tillika voro mäktige nog att bestrida kostnaderna för en så lång flyttning. Ty ingen sammanrafsad hop af flyktingar, endast män af förmögenhet, härförare och ägare af skepp, kunde utrusta sig till en fart, som ofta borttog hälften af året, och på hvilken anföraren medtog sina gudar[3], sitt husfolk, sin boskap. Blodsfränder, vänner, andre frie män slöto sig till sådana anförare, och snart växte utflyttningarna till Island så, att Harald Hårfager förgäfves genom en egen pålaga sökte hämma dem. — Ej endast Norrmän, utan äfven Svenskar, ibland dem flere af kunglig börd,
- ↑ Vatnsdæla Saga p. 47. Eigils Saga p. 116, 134. Laxdæla Saga c. 2. Utgifven i öfversättning af J. Aall i Norska Tidskriften Saga. 3 B.
- ↑ Vatnsdæla Saga. l. c.
- ↑ Thorolf Mostrarskägg, som efter ett Thors orakel flyttade från Norrige till Island år 884, tog äfven med sig större delen af timret i Thors tempel och sjelfva jorden på hvilken gudabilden stått. Eyrbyggia Saga c. 4. Ett annat dylikt exempel i Landnáma p. 294.
