Sida:Svea rikes häfder.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
194

besittning, omtalas ofta i berättelserna om Islands bebyggande[1]. Sedan boningsplatsen sålunda var bestämd, förde vanligen de Isländske nybyggarne eld omkring den landsträcka de ämnade intaga[2], hvilket kallades att helga landet åt sig[3], hvarjämte man finner exempel att en sådan trakt uttryckeligen blifvit helgad åt vissa gudar, såsom åt Thor, åt Frey[4]. Derefter skiftade anföraren det intagna landstycket emellan sina förvandter, vänner och andra följeslagare, öfverlät eller sålde äfven stundom delar deraf åt senare ankomlingar[5]. Det

  1. På många ställen i Landnáma, der det p. 354 säges ha skett efter gammal sed (at fornum sid). Då Helge Magre, en af Islands berömdaste nybyggare och af svensk härkomst, såg landet, frågade han Thor, hwar han derstädes skulle taga sig bostad, och fick genom ett orakel anvisning (l. c. p. 229). Denne Helge, som åkallade Thor, berättas dock tillika ha varit döpt och trott på Krist, hvarföre om honom anmärkes, att han var „miöc blandinn í trúnni” (mycket blandad i tron). Skallagrim kastade, då han nalkades Island, i sjön en kista, som inneslöt hans faders lik, (hvilken dött under vägen) och bosatte sig, der den stadnade. Eigils Saga. c. 28.
  2. Fóru ellde um landnám sitt. l. c. p. 207. Detta sätt var det vanligaste, men ej det enda. Se Landnáma pp. 269, 307. Slutligen stadgades, att ej större land måtte intagas, än som med eld kunde kringgås på en dag.
  3. l c. p. 212.
  4. l. c. p. 327. I synnerhet om ett gudahof eller tempel byggdes på stället. Vigaglums Saga c. 19.
  5. Landnáma, pp. 231. 315.