Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
199
förde dem vidt omkring, och blefvo dem medel att på en gång förvärfva förmögenhet och ära; ehuru hvarken konungagunst, gåfvor, eller någon af de retelser och bequämligheter andra länder erbödo, kunde förhindra dem att slutligen återvända till sitt hemlands fjälldalar[1]. Men omkring 100 år efter ankomsten af öns första bebyggare, öfvergingo andre derifrån till Grönland[2], och stiftade nybyggen både på dess östra och vestra kust[3]. De träffade
- ↑
Ljuf blifver led
som länge sitter
på annans bänkar.
Ett bo är godt
fast det är litet.
Hvar man är Herre hemma;
fast tvenne getter endast
och stråtäckt sal han äger.Havamál. l. c.
- ↑ Det var 15 eller 16 vintrar innan Christendomen kom här på Island, säger Are Frode, Schedæ c. 6, — således 985 — 6; ty Island blef christet år 1000.
- ↑ Då de trovärdigaste Isländska källor, Are Frode, Heimskringla Ed. Peringsk. T. I. s. 337 (såsom af sammanhanget synes) och Landnáma P. II. c. 14. intyga detta; så anse vi oss ej berättigade, att med Eggers (hvars prisskrift i detta ämne, införd uti Dansk. Landhush. Selsk. Skrift. 1794, vi likväl ej haft tillfälle att se) inskränka det gamla nybygget endast till Grönlands vestra kust, der de nyare Danska finnas. Med den gamla kolonien upphörde all gemenskap i 15:de århundradet. Då i senare tider Grönland åter besöktes, funnos i den fordna så kallade Vesterbygden ruiner efter hus och kyrkor (Cranz Grönl. Hist. s. 377, 380);
