Sida:Svea rikes häfder.djvu/228

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
206

aktades af honom framför alla hans hofmän[1]. Hos Olof Skötkonung, som älskade deras frimodighet, hade de samma hedersplats[2].

Efter Islands bebyggande finna vi mest Isländare såsom skalder i de Nordiska Hofven, hvilkas gamla sed, att hysa sådana, Christendomen blott långsamt kunde förändra. I Sverige nämnes den förste Isländske skald hos Erik Segersäll. Efter segern på Fyrisvall öfver Styrbjörn steg Konung Erik Segersäll upp på Upsalabacke. Han frågade om någon kunde quäda en sång för lön af hans egen hand. Thorvald Hjalteson steg fram, quad tvenne strofer, och emottog af Konungen en gullring. Det anmärkes att han hvarken quädit förr eller senare; men de tvenne i konungens och härens närvaro då diktade och framförde stroferna ha blifvit bibehållne till våra dagar[3]. I Olof Skötkonungs hof träffa vi fyra skalder[4], och en

  1. Eigils Saga c. 8.
  2. Heimskringla. Olof d. Hel. Saga. c. 69.
  3. Styrbjörns Thattr. Müller Saga Bibl. III. 142. Thorvald Hjalteson omtalas i Landnáma p. 217.
  4. Halfd. Einari Hist. Litt. Isl. p. 51. Skaldatal i Heimskringla Peringsk. nämner blott tre. Äfven Halfred, kallad Vandråda-skald hos Olof Tryggvason, har besungit Olof Skötkonung, och blef derföre frikostigt belönad. Heimskringla. I. 309.