Sida:Svea rikes häfder.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
210

till Olofs ära, innan han ryckte pilen[1] ur hjertat, och dog. De voro alle Isländare. Harald Hårdråde var sjelf skald[2] och domare öfver skalders förtjenster. „Väl ser jag,” — sade han till Isländaren Arnor Jarlaskald, hvilken gjort tvenne quäden, ett öfver Konung Magnus den gode, ett annat öfver Harald sjelf, och i Konungarnas närvaro framsade[3] dem — „Väl ser jag skillnaden mellan dessa quäden: de som lära sig mitt skola snart glömma det; men quädet om Magnus skall lefva i menniskors minne, så länge Nordlanden varda bebodda.”[4] Efter ett offenteligt föredrag af en skaldedikt lärdes den af några bland de närvarande utantill, och man har exempel att en Konung nekade

  1. Han såg på den och sade: Väl hafver konungen födt oss, efter fettman sitter än på mina hjertrötter. Heims kringla. Olof d. H. S. c. 247.
  2. Berömdast äro hans så kallade Gammanvisor. Heims kringla, Harald Hårdr. Saga, c. 15. Dessa, i hvilka han på en gång besjunger sina bedrifter och klagar öfver sin Ryska Älskarinnas förakt, ha mycken poetisk förtjenst. Första strofen finnes (men origtigt öfversatt) i Heims kringla Ed. Peringsk. l. c. Så många, som äro öfriga, ses anförda hos Bartholin. Ant. Dan. p. 155. seq.
  3. Att quäda, det ord, hvarmed ett sådant föredrag betecknades, betyder både sjunga och tala. Troligen framsades skaldequädena med en slags sjungande declamation.
  4. Fem strofer af detta finnas i sjelfva verket ännu bibehållna. Torfæus, Hist. Norv. P. III. L. 4. c. 13.