af många, för hvilka ämnet ej var obekant; såsom alltid inträffade då händelserna rörde Island, och åtminstone ofta, då de angingo de Nordiska Rikena. Under sådana förhållanden fordrade berättelsen en egen skicklighet. Denna värderades så högt, att äfven den ära, bedrifter, resor, erfarenhet gåfvo, ansågs ofullständig utan förmågan att förtälja dem[1]: hvaremot denna, merendels förenad med sångens ännu högre aktade gåfva eller minne, äfven i och för sig sjelf gaf ett ej ringa anseende. Redan i Eddiska Quäden omtalas den utmärkta plats, hvilken en sådan offentelig talare vid allmänna sammankomster innehade[2], och Hávamál råder, att aldrig le åt den gråhåriga talaren, äfven om han går för hvars mans dörr[3]. — Man kan väl säga, att dessa drag till de gamla sedernas
- ↑ När den berömde Isländaren Kjartan Olofsson återkom från Norrige, berättade han intet; hvilket hans fader tyckte illa om, säger LaxdælaSaga, c. 45.
- ↑ Talaren kallades þulr, hvilket ord i den äldre Edda ofta förekommer i presterlig bemärkelse och lämpas på Oden sjelf, som kallas Fimbul-þulr, eller den store talaren. Talarestolen het þularstóll. Jfr. Lodfafnismál (en afdelning af Hávamál) str. 1. Berättelsen eller Quädet som föredrogs kallades þula, deraf þylia förtälja, framsäga, isynnerhet tala och bedja till Gudarna. Jon Olofsen Nordens gamle Digtekonst s. 8.
- ↑ l. c. str. 24. En i berättelser väl förfaren kallades äfven Sagnamadr, Frædimadr. Sådana åberopar
