Sida:Svea rikes häfder.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
217

Kyrkans språk nästan till Litteraturens enda, bidrog dertill att öfverlemningarna från gamla tider här bibehöllos och framträdde mer i sin ursprungliga gestalt; ehuru det för öfrigt ej fattades på Island män, som voro invigde i hvad deras samtid kallade lärdom[1].

Något mer än tvåhundrade fyratio år voro från Islands bebyggande förflutne, då Sagorna begynte skrifvas[2], och då nästan alla de äldre äro genomflätade af skaldequäden och styckevis anföra

  1. Flere Isländare besökte, för studiers skull, England, Tyskland, Frankrike. De bägge förste Isländske Biskoppar hade studerat i Erfurt, Presten Sæmund Frode i Paris. Han inrättade efter sin återkomst en schola, och flera sådana funnos tidigt på Island. Lärdom var ej inskränkt till de andeliga. Gissur Hallson, Lagman på Island 1131, kände Latin och flera språk, hade gjort stora resor och beskrifvit dem. Ingunna, en isländska, gaf lectioner i Grammatik och Latin. Halfdan Einari l. c. s. 31. Finni Johann. Hist. Eccl. Isl. p. 190 seq. Men så öfverlägsen var inflytelsen af det inhemska i vitterheten, att äfven de få historiska skrifter, hvilka ursprungligen blifvit författade på Latin, såsom Munkarna Oddars och Gunlaugs lefvernesbeskrifningar öfver Olof Tryggvason, blott i öfversättning och bearbetning på Isländska bibehållit sig.
  2. Þat var meir enn CC vetra tolfræd er Island var bygt, ádr men toko her saugur at ríta. Olofs Saga, Præf. Verelius, not. ad Herv. S. p. 168. Ett hundrade Tolfræd är tio tolfter eller 120, hvilket fordom i Sverige och ännu i några landsorter kallas storhundrade.