Norrländska floderna genombrytes. Den utmärker en af de vildaste och ofruktbaraste trakter äfven i denna nordliga del af landet. Bortom den blir sjelfva Lappmarken mildare, och sedan man öfverfarit den bergshöjd, som gör Medelpads vestliga gräns, sänker sig Jemtland, omkring Storsjön, till en af de vänligaste och bördigaste slätter, som någonstädes under en så nordlig bredd gifvas. — Man dömer ej alltid säkert till beskaffenheten af ett lands höjdyta utaf vattnens lopp. Så har man föreställt sig, att äfven i högsta norden gränsen mellan Sverige och Norrige bildas af sjelfva fjällryggen. Men denna, söndersplittrad i Finnmarkens öar, fjordar och näs, sjunker vid Europas nordligaste spets i hafvet, och har äfven närmast hafvet den största höjden[1]. Altens och Tana-elfver taga väl äfven här sitt lopp mot samma haf; men genom allt djupare, trängre pass och dalöppningar. Det är en ej fullt riktig föreställning, att en bergsrygg öfverallt skiljer Norrige och Sverige. Nedan om Dalfjällen gäller det i allmänhet ej mera. Värmland hör till samma flodgebit med det tillgränsande Norrige; hvarest Klarelfven, med flera Värmlands elfver, även har sitt ursprung. Den
- ↑ v. Buch Reise durch Norwegen und Lappland T. II. 185.
