som från början fördes nästan med uteslutande afseende på en enda, länge blott ofullständigt känd, urkund, den under Snorre Sturlesons namn bekanta yngre Edda, har äfven i sin fortsättning, med upprepande af gamla inkast, å motståndarnes sida föga öfverskridit denna gräns; ehuru Edda endast i sammanhang med Isländska Litteraturens hela är begriplig. Det är derföre i detta ljus, som den förnämligast måste betraktas. — Man finner då, att den långt ifrån att vilja skapa ett Mythologiskt System, tvärtom förutsätter både Mythologien och hela den Nordiska Skaldekonsten. Endast bägges redan gifna förbindelse i en stor mängd äldre skaldedigter har slutligen födt afsigten att genom sjelfva gudasagornas innehåll påminna ett senare slägte om betydelsen af de bilder skalderne ur dem oupphörligt hämtat; och denna afsigt har gifvit oss Edda.[1] Derföre anför den, jemte
- ↑ „Nu är att säga unga Skalder, som önska att känna
und Verfall der Isländischen Historiographie, nebst einem Anhange über die Nationalität der Althordischen Gedichte, aus d. Dän. übers. von Sander Köpenh. 1813: Senast har hos oss CansliRådet Wallmark uppträdt mot den Nordiska Mythologiens äkthet, i dess inträdestal i Kungl. Vitt. Hist. och AntiquitetsAcademien år 1819; men utan allt afseende på de Müllerska skrifterna.
