hennes sammansättning, hon befinnes vara hvarken en endas eller ens några få samtidiga författares verk, utan en samling under fleras händer småningom uppkommen. Hon saknar äfven derföre den fullständighet i anförandet af sjelfva Gudasagorna, som skulle varit följden af en förut genomtänkt plan, utan hänvisar i alla riktningar på en grund utom sig. Derföre förutsätter hon åtskilligt såsom bekant, nämner uttryckligen mythiska berättelser såsom väl kända, utan att upptaga deras innehåll,[1] samt åberopar de Mythiska Sångerna,[2] hvilka åter å sin sida göra oss bekanta med flera i den yngre Edda ej vidrörda sagor och läror, eller häntyda på andra, om hvilka all ytterligare upplysning saknas.
Hvad de förmenta främmande inflytelserna på Edda-läran angår; så skulle de förnämligast härröra endera från Isländarnes, ehuru inskränkta,
- ↑ T. ex. i Gylfeginning, Dæmisaga 21, säges om Odens resor, att de omtalas i gamla sagor (frásagnir) och att ingen må kallas en vis man, som ej vet berätta de stora tidender, hvilka derom finnas. Men dessa nämnas för öfrigt ej. YnglingaSagan, innan den omtalar tåget till Norden, har därpå afseende, cc. 2, 3: äfven Grimnismál str. 46. Saxo förmäler derom ur sin synpunkt, pp. 13, 45.
- ↑ De åberopade Sångerna af detta slag äro Hávamál, Völuspá, Hyndluljod eller Völuspá hin Skamma,
