Norrska Glommen öfversvämmar ännu alltid vid hög flod den ganska låga vattenskilnaden vid Kongsvinger, och afbördar då, genom flera större och smärre vattendrag, sitt öfverflöd åt Venern[1].
Den på Sveriges och Norriges gräns belägna höga fjällbygd, der Dalfjällen förena sig med Dofre, — kanske den högsta bebodda på Halfön, och endast genom grufdriften vid Rörås af sin nu varande folkmängd beboelig — utsänder de flesta af Halföns stora floder: Glommen, Klarelfven åt Kattegat, Dalelfverna, Ljusnan, Ljungan åt Östersjön, Neaelf och Gulelfven åt Vesterhafvet. Härifrån utgå äfven fjällryggens mäktigaste sidogrenar; af hvilka den, som emellan Jämtland och Herjedalen går ned åt hafvet, synes vara den störste. Den betydligaste bergsträckning i medlersta Sverige är den, som, sänkande sig från Dalfjällen i sydost, med sin ena gren skiljer Vestmanland och Dalarna, med den andra Värmland och Nerike. Den kan således sägas i norr och vester omfatta
- ↑ Att sjelfva Glommen, eller en gren af densamma, en gång haft detta lopp, derom har Författaren haft tillfälle att på stället öfvertyga sig. Jfr. Anteckningar i Physik och Geognosi af W. Hisinger. 3 H. Det måste ock förvåna den, som blott tänker sig berg emellan Norrige och Sverige, att allmänna vägen till Kongsvinger går, just vid gränsen, öfver den största slätt i denna del af landet.
