bekantskap med klassiska Litteraturen, eller från christeliga källor. Bäggedera kunde vid första påseende tyckas antagligt, om man blott rådfrågade företalet till Edda, der Bibliska Historien, Romerska Mythologien och den Trojanska Fabeln på ett vidunderligt sätt sammanmängas, för att derigenom åstadkomma en slags förklaring af den Nordiska Gudasagan. Men i sig sjelft är detta af en senare hand tillagda företal, som med Edda ej står i något nödvändigt sammanhang, ett ibland bevisen för hennes äkthet. Redan behofvet att genom en sådan förklaring utplåna det underbara visar en tid, vida skild från den, som skapade det; och sjelfva förklaringens beskaffenhet röjer dessutom tydligt en författare, hos hvilken det är omöjligt att förutsätta den lärdom och skarpsinnighet i att inveckla christliga eller klassiska föreställningar uti nordisk drägt, som nyare tviflare och förklarare användt att utveckla sådana ur Eddiska Myther. Med de Gamles Mythologi har visserligen den Nordiska ej blott vissa allmänna likheter, hvilka återvända i alla, äfven de råaste,
Ægisdrecka, Grimnismál, Vafthrudnismál och Alvismál. De ur dessa quäden anförda verser återfinnas (någre afvikande läsarter oberäknade) uti sångerna i den äldre Edda. Dessutom citeras Heimdalsgaldr, ett förloradt quäde, samt några strofer ur okända dikter.
