Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229
folkslags försök att föreställa sig menniskans och naturens förhållande till det gudomliga, utan en verklig frändskap, hvarom framdeles mera. Men denna frändskap ligger ej på ytan,[1] hvilken dessutom i Grekernes gudar hunnit skönhetens mått och form, hvarifrån de Nordiska ännu i flera afseenden synas aflägsnade[2]. Denna frändskap hör fast mer till en dunklare, mindre känd sida af de Gamlas gudalära, till det, som i denna, enligt Grekerna
- ↑ Redan Saxo, som följer inhemska sägner och föga kände Isländarne, fann, med all sin kärlek till Latiniteten, likväl detta, och förkastar de Nordiska Gudarnas härledande ur de Romerska och Grekiska. Han slutar det deraf, att Mercurius, som jämnföres med Oden, var Jupiters son, Thor tvärtom, som jämnföres med Jupiter, säges vara Odens. Restat — ut Thor alium quam Jovem, Othinum quoque Mercurio sentiamus exstitisse diversum. Saxo L. VI. p. 103.
- ↑ Vi hänvisa till uppsatsen i Iduna, VII H: „Om de Nordiska Mythernas användande i skön konst.” Ingen ting är eljest vanligare, än att nu för tiden höra de Orientaliska Mythologiernas djupsinnighet upphöjas på den Grekiskas bekostnad, liksom uttryckte de förras ofta vanskapliga och afskyvärda monstra, man vet ej rätt hvilka höga idéer, om hvilka den sednare knappt skall ha haft någon aning. I vår tanka en helt och hållet förvänd åsigt. Gudomlighetens uppgående för Grekerna, i mensklig till skönhet förädlad form, var tvärtom äfven i religiöst hänseende ett stort steg framåt. De hade derigenom höjt sig öfver det mythologiskt-monströsa, som ytterst har sin grund i föreställningen af Gudomligheten, såsom en rå, omoralisk naturkraft.
