Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
230
sjelfva, var af ett barbariskt och äfven nordligt ursprung. — Till christliga föreställningar i den yngre Edda har man räknat benämningarna Hár, Jafnhár, Thridi — (den höge, den jämnhöge, den tredje)[1]; och, om vi än kunna uppvisa dessa samma ibland Odens många namn i de mythiska quädena[2], der de likväl på intet sätt utmärkas, om det första och sista äfven möta oss i Heimskringla hos hedniska Skalder[3], om uttrycken äfven kunde ha afseende på de Nordiska Hufvudgudarna, som voro tre[4]; så måste dock
- ↑ Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 23.
- ↑ Grimnismál str. 45, 48.
- ↑ Thiodolfr af Hvine, YnglingaSaga c. 52. Einar Skåleglam i Harald Gråfälls och Håkan Jarls Saga c. 6.
- ↑ Tre voro de hufvudgudar, som dyrkades i Gamla Upsalatempel: Wodan, Thor, Fricco. Tre få i Edda namn af de förnämsta bland Asarna, Oden, Thor, Freyr. Edda Dæmis. 20, 21, 24. Thorlacius (Ant. Boreal. Spec. III) invänder, att namnen Hár, Jafnhár, Thridi alltid blott tilläggas Oden. Men om Oden i dessa tre personers namn skulle vara i Edda den ende svarande, så kan tilläggas att han också är den frågande; ty Ganglere, såsom Gylfe kallar sig i Gylfe-ginning, är också ett af Odens namn. Grimnismál str. 45. Men Skalda säger (I. 148. Sv. Öfvers.) att hvar och en af Asarna kunde utmärkas med de andras namn, om någon ting tillika betecknade skillnaden; och kanske kallades just för denna förbindelse Gudarna för Band, såsom i den hedniska dikten Velleklo. Heims kr. Håkan Gråfälls och Håkan Jarls Saga, c. 6.
