Sida:Svea rikes häfder.djvu/253

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
231

medgifvas, att dessa benämningar eljest ingenstädes förekomma i denna förbindelse och sammanställning. Deremot kunna vi anmärka, att allt detta blott hör till den yttre infattningen af de Eddiska Sagorna, hvilken ock har sin fabel[1], men för öfrigt på sjelfva innehållet ej synes ha yttrat något inflytande. — Gå vi till de Mythiska Sångerna, hvilka den yngre Edda åberopar, måste vi erkänna, att, så vigtiga dessa urkunder än äro, de likväl ej ensamme kunna afgöra hvad i Mythologien är äkta eller oäkta. Af den äldre Eddas quäden är ett afgjordt christligt[2], ehuru blandadt med hednisk vidskepelse. Det är också det enda, om hvars författare åtminstone en sägen finnes; hvilket styrker förmodan om de öfrigas högre ålder. Ty vi känna från och med det 9:de århundradet ett så stort antal, så ofta åberopade Skalder, att svårligen allt ifrån denna tidpunkt, tills den gamla

  1. Den är, att Konung Gylfe i Sverige for till Asgård, under en gammal mans skepnad och namnet Ganglere, för att pröfva Asarnas visdom och konster. Han fann der trenne Höfdingar i trenne högsäten, det ena öfver det andra: de kallade sig Hár, Jafnhár, Thridi. Hans spörsmål och deras svar utgöra den del af Edda, som kallas Gylfeginning.
  2. Solarljod eller Solsången. En Isländsk tradition tillskrifver detta åt sjelfva Samlaren af den så kallade Äldre Edda, Presten Sæmund. Den Isländska folksagan känner honom tillika såsom en stor trollkarl.