läror, hvilka mer och mindre äro för all gudalära gemensamma.
Gud är ett begrepp i sjelfva verket så ensamt i sitt slag, att det ej från falska och förgängliga gudar småningom kan ha blifvit öfverfördt på den sanna[1]. Tvärtom det sanna begreppet måste ha varit det ursprungliga: det har urartat till ett falskt; och i all Mythologi ligger en sunken Religion, i all Hedendom, som just består i förgätenheten af Skaparen för det skapade, frambryter dock någon ljusblick af denna allt förnufts eviga sol genom molnen. Om de Vendiska Slaverna, ett folk bekant för blodiga offer, och så litet våra förfäder öfverlägsna i bildning, att snarare det motsatta med skäl kan antagas, säger ett samtida vittne: „Ibland mängden af deras olika afgudar — ty de ha egna gudomligheter för åkrarna, för skogen, för sorgen, för glädjen — bekänna de dock en Gud i himmelen, herskande öfver de andra: allsmäktig bekymrar han sig blott om det himmelska: de öfrige, lydande i anvista göromål, härstamma
- ↑ — — Opinio est, nativos esse deos, longis intervallis orientes occidentesque, eosque innumerabiles esse mundos. Sed nos Deum nisi sempiternum intelligere qui possumus? Cicero, de Natura Deorum L. I. c. 10.
