verlden: och om äfven den klarhet, hvarmed den sent författade yngre Edda utmärker detta Väsende, hvilket de gamla mythiska quädena säga sig „ej våga nämna”, eller blott dunkelt omtala, skulle vara lånad från Christendomen och stå i för skarp motsats med denna Oden, som en gång tillika med verlden skulle förgås[1]; så saknas likväl ej helt och hållet bevis ifrån andra håll på upplystare religionsbegrepp äfven hos Nordiska Hedningar. Harald Hårfager svär „vid den Gud, som skapat honom och öfver all ting råder”[2]. Isländaren Thorsten gör löfte „till den Gud, som hade skapat solen”, hvilken han anser för den mäktigaste[3]: den dygdige Torkel Måne låter i sin dödsstund sig bäras ut i solskenet, och anbefaller sig „åt den Gud, som skapat solen[4].” — Ett lif efter detta är
- ↑ Alla Allfaders benämningar i den yngre Edda, återfinnas bland Odens, som sjelf kallas Allfader. Det är ock ett ibland hans många namn i Grimnismál. Jfr. str. 18.
- ↑ Heims kr. Harald Hårfagers Saga c. 4.
- ↑ VatnsdælaSaga c. 37.
- ↑ Landnáma p. 19. Han var Lagman, och får det loford att af alla hedniska män på Island ha varit bekant såsom den dygdigaste. Märkligt är, att Asarne ingenstädes säges ha skapat solen. De hade ordnat dag och natt, gifvit sol, måne, stjernor deras rum. Men solen var uppkommen af Muspelheims gnistor, af
