Sida:Svea rikes häfder.djvu/259

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
237

en i menskliga själen så djupt rotad tanka, att den, med minsta ljusning af någon slags gudalära, framstår öfver allt. De Gamle funno styrka för detta hopp „i alla folkslags sammanstämmande mening” [1]. Men hos Nordiska Nationer framför alla andra erkände de denna tro vara inhemsk; liksom midnattssolen i de Eleusinska Mysterierna var odödlighetens sinnebild[2]. En dom efter döden var, enligt en skrift, som tillegnades Plato, hos Grekerna en Hyperboreisk lära[3]. Cæsar säger, att de Galliske Druider lärde i synnerhet själarnas odödlighet[4]. Lucanus prisar i allmänhet de Nordiska Folken lycksaliga för denna „villfarelse” i hans tanka, hvilken med krigiska dygder gaf dem

    samma eld, som en gång skulle förtära verlden. I Griminismál str. 38 säges, att Gudarne satte en svalkande sköld (Sválin) för solen; eljest skulle berg och haf brinna.

  1. Permanere animas arbitramur consensu nationum omnium. Cicero, Tuscul. Quæst. L. I. c. 16.
  2. Accessi confinium mortis et, calcato Proserpinæ limine, per omnia vectus elementa remeavi. Nocte media vidi Solem candido coruscantem lumine. Apulejus, Metamorph. L. XI.
  3. Axiochus sive de Morte. Platonis Opera, Ed. Bipont. XI. 198. — lär vara författad af Socratikern Aeschines. Om Geternas odödlighetstro jfr. Herodot. IV. 94, 95.
  4. Inprimis hoc volunt persvadere, non interire animas. Cæsar, De Bello Gall. L. VI. c. 14.