Sida:Svea rikes häfder.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
241

månde osådde växa och all nöd förgå”, och ser den „gulltäckta borgen”, fägre än solen, der de „ordhållnes[1] skaror” skola bygga[2]; hvarvid straffet, i synnerhet uttalade öfver ett menedigt, förrädiskt sinne, lönen åter för ordhållighet och trofasthet, förtjena uppmärksamhet, både för det kraftiga uttrycket af all sedlighets form, som deri ligger och för den öfverensstämmelse med de Gamlas religionsbegrepp, hvilken äfven här på flera sätt framträder[3]. Men å andra sidan, (ehuru flera både

  1. Dyggr, ordhållen, trofast.
  2. Borg ser hon stånda
    fägre än solen,
    täckt med gullet
    å Gimle det höga.
    Der skola ordhållna
    skaror bygga
    och i alla dagar
    sällhet njuta.

    Völuspá, str. 64.
  3. Man jämnföre följande ställe hos Pindarus (Olymp. II. v. 64—74), hvilken säkert ingen Isländare läst: „Hvad som oförsont blifvit under Zeus välde på jorden skall en slita, med sträng nödvändighet förkunnande domen. Men, lysta af solen, lika under nätter och dagar, se de ädle för sig ett mödolöst lif, hvarken plöjande jorden med handens kraft eller hafvets bölja för fåfängligt uppehälle: utan hedrade af gudarna skola de, som glädt sig att hålla ed, njuta ett lif utan tårar, då de andre erfara outsägligt lidande”. I det följande säger Skalden om de rättfärdiga själarna, att de efter
16