Sida:Svea rikes häfder.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243

friborna, helst ädla och rika krigaren, visar i allmänhet föreställningen om gudarna mera såsom mäktiga än såsom moraliska väsenden, under hvilka hårda, jordiska former de för all religion gemensamma sanningar i denna uppenbarade sig. Derföre vittna ock de grymma offren[1] hos våra förfäder om den själens förskräckelse, som så ofta är en fördystrad, från Gud affallen läras andakt.

Vi ha redan nämnt, att den stora mängd af bekanta skalder, som åberopas i den Nordiska Mythologien är ett historiskt bevis för hennes äkthet. Men antagom ett ögnablick, att denna Mythologi först efter Christendomens införande genom lån och härmning fått sin egentliga utbildning! Man skulle då i skaldernas sånger, ju åldrigare dessa voro, också sparsammare finna mythiska ämnen och bilder. Det förhåller sig ej så. Utom den äldre Eddas namnlösa quäden äga vi ännu historiskt

  1. Att af dessa inga spår skola förekomma i den yngre Edda eller de mythiska quädena, har blifvit anfördt såsom skäl mot dessas äkthet. Det är ej sannt. I Hymisquida str. 1. göra gudarne sjelfve blodiga offer. I RuneSången str. 1. nämnes seden att med spjut märka sig åt Oden, och i str. 20 är den hängande döde tydligen ett mennisko-offer. Brynhild befaller, att på hennes och Sigurds bål både manliga och quinliga tjenare skola offras. BrynhildarQuida II. str. 62, 64, 68. Thor kastar en dvärg på Balders bål. Edda Dæmis. 49.