Hedendomens Gudar är han i allmänhet ett ovilligt vittne. Troligen hade äfven i hvilket annat af det Skandinaviska rikena som helst, skörden af hedniska minnen för en upptecknare varit rikare, än i Saxos fädernesland. Der var den längsta tiden förfluten, sedan Christendomens införande; och Dannemark var redan genom sitt läge i allmänhet mest öppet för inflytelsen af det öfriga Europas odling. Man måste erkänna, att om, oaktadt allt detta, Saxo lemnar de ostridigaste bevis på den Nordiska Mythologiens lif i folkets minne ännu på hans tid, dessa bevis ha en dubbel vigt. — Men hans Historia är full af sådana; ehuru de måste
1) att Saxo själv i företaget kallar Island (insula glacialis) obsoletæ admodum habitationis tellus; der hans mening om öns uråldriga befolkning, i vår tanka, är för klart uttryckt att kunna annorlunda tydas; 2) att Bråvallaslaget ej är det enda tillfälle, der Saxos Tylenses framträda före Islands bebyggelse. Jfr. L. VI. p. 160 och p. 166. — Då han nu ostridigt om detta slag följt ett gammalt quäde, hvilket bestyrkes af jämförelsen med det af Saxo fullkomligt oberoende Isländska Sagobrottet om Bråvalla slag, som naturligtvis ej vet af några deltagande Isländare, men der både omständigheterna och nästa alla kämparnas namn med Saxo öfverensstämma, så återstår blott att antaga, det Saxo här (såsom bevisligen flerestädes) missförstått det gamla quädet, eller att detta, fortplantadt genom den munteliga öfverlemningen, fått en nyare tillsats. Likväl nämner Saxo sjelf en med sig samtidig Isländare Arnold vid K. Waldemar I:s och ÄrkeBiskop Absalons hof.
