honom firades i Sverige årligen en offerhögtid, som bar hans namn[1]. De tappraste ibland Svenskarne voro Freys ättlingar, tillika ifrige
- ↑ Fröbloth Sveones vocant. L. I. p. 16. „I hans dagar begynte Frodefreden. Då var god tid i all land. De Svenska tillegnade det Frey, och blef han derföre mer dyrkad än andra gudar.” Ynglingasaga c. 12. I Olof Tryggvasons saga berättas, att en Gunnar kom till Sverige, på en tid, då ett stort offer hölls. Man hade länge der mest offrat åt Frey. Gudens bild fördes omkring på en vagn och en ung prestinna, som kallades Freys hustru, åkte med honom. Gunnar vann hennes kärlek, föreställde en tid sjelf Freys person, och rymde slutligen med Freys hustru till Norrige. Olof Tryggvasons Saga. Ed. Skalholt. P. 2. s. 121 ff. Frey hade äfven flera tempel på Island. Finni Johann. Hist. Eccl. Isl. I. p. 12. Om hans dyrkan i Norrige, dit den från Sverige blivit införd, se Olof Tryggvasons Saga. Ed. Reenhjelm c. 43.
Frey är det forntyska Fro (hos Otfried I. 5, 69. Jfr. J. Grimm, Deutsche Grammatik XL), det Moesogötiska Frauja: Herre; och har utan tvifvel äfven i Norden ursprungligt betydt detsamma. Det ses deraf, att Ynglingasaga c. 13 och Edda Dæmis, 24 härleda Fru-namnet från Freja. „Med Freyas namn skulle alla förnäma quinnor kallas, som nu heta Fruar. Så heter ock hvar Freya öfver sitt eget, och den Husfreya, som har eget bo”. Yngl. S. ibid. I Angelsaxiskan betyder Frea: Herre. Äfven detta hänvisar derpå att Frey och Freya i sjelfva verket voro samma gudomlighet, tänkt än som quinlig, än som manlig. — Man säger i Svenskan Frey, ehuru detta är den Isländska accusativen af Freyr, liksom Oden eller Odin egentligen också är en accusativ, och i nominativen heter Odinn.
