Sida:Svea rikes häfder.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
261

igenkänna Asarna och flera gamla Nordiske hjeltar, samt berättade derom i Norden[1]. Det var i samma århundrade, mot hvars slut Saxo skref sin Historia. Från denna sägen, hvilken Nordiske Väringar redan tidigare troligen med sig hemfört, har sannolikt berättelsen hos Saxo både om Gudarnas säte i Byzantium och om dit från Norden försända bilder sitt ursprung. Den bekanta Mythen om Balders död[2] förekommer hos Saxo i form af historisk berättelse. Den Eddiske Guden Hödur är här en Svensk Konung Hother, som täflar med Balder, Odens son, om Nannas hand.

  1. Þat seigia menn þeir er varit hafa i Miklagarþi — — Eru þar skipat margskonar fornþidindi: Aesir, Volsungar, Gjukungar, steift af kopar oc malmi med sva miklum haglejk at þat þykir all kvikt vera. „Det säga män, som varit hafva i Miklagård — — att der (nemligen i Hippodromen, hvilken de Nordiske kallade Padreimur) voro föreställde mångsköns forntidende: Asar, Volsungar, Gjukungar: stöpt af koppar och malm med så mycken konst, att det tycktes allt vara lefvande.” — Detta berättas af Snorre Sturleson i anledning af K. Sigurd Jorsalafars besök i Constantinopel (år 1111). Se hans saga c. 12 i Heims kringla II. D. — — Stället har orätt blifvit förstådt om theatraliska föreställningar. Frågan är tydligen om de gamla konstverk och colossala bilder af bronz, med hvilka man vet att Hippodromen i Constantinopel var prydd. Jfr. Müller Sagabibliothek II. 392.
  2. Jag anhåller att läsaren ville jämnföra Edda. Dæmis. 49.