Sida:Svea rikes häfder.djvu/289

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267

förklaras, huru sådana hedniska minnen, som om Hagbarths och Signes kärlek och död hos Saxo[1], genom många århundraden i alla händelsens hufvuddrag, troget kunna blifvit bibehållna och besungna, och ännu lefva på Svenska Allmogens läppar, under det de i veckodagarna bibehållna gamla gudanamnen ej mer väcka någon erinring, under det af Oden såsom en ond ande[2], af Thor

  1. L. VII. p. 128 — 32. Folkvisan om Hagbor och Signild, ehuru kortare, påminner ännu troget om den gamla berättelsen och Saxos latinska verser. Ehuru vissa hårdare drag, såsom att Hagbarth dräpt sin älskarinnas bröder och berömmer sig deröfver inför hennes mor, i visan försvunnit. Hagbarth och hans bror Hake, bägge namnkunniga sjökonungar, nämnas i Ynglingasagan c. 25, äfven i Skalda bland Sækonungaheiti p. 208. Det gamla Skaldespråket hade hämtat flera bilder af sägnen om hans öde. Huru vidt spridd den var, hur hemmastadd den gjort sig öfver hela Norden, visa de många ställen, hvilka traditionen uppgifver såsom skådeplats för de älskandes död, och som förvara deras namn, såsom på Seland (hvilket Saxo synes åsyfta) i södra och norra Jutland, i Halland, i Nerike, i Upland, i Aggerhus vid Stavanger. Jfr. Svenska Folkvisor I. 137. Landnáma p. 256 omtalar Hagbardsholm och Signes bostad i Halogaland, och utmärker händelsen såsom äldre än Islands bebyggelse.
  2. Burman Afhandl. om provincelagarna p. 203. Far till Oden är en ed, som man väl ännu får höra i några landsorter i Sverige: Worm omtalar den i Dannemark (hodie Oden pro Diabolo usurpari cœpit, ut in imprecandi formulis: Oden eige digFar du till Odens. Mon. Dan., p. 11). Bartholin