uti åskan[1], eller af bägge i mångfaldiga ställens benämningar, hos folket knappt återfinnes en
- ↑ Thordön af Thor. I Laurentii Petri Postilla p. 44. kallas Tordön för Thoren: „likasom Thoren slagit them ned.” I gamla Tyskan betydde Thoren åskan. (Adelung älteste Gesch. d. Deutschen s. 337). Svenska ordspråket „godgubben eller gofar åker” om åskan har sin grund i Thors namn Åkethor. Ihre, Glossar. Sviog. col. 926. I Vermland kallar Allmogen sudvest eller den trakt på himmelen, hvarifrån om sommaren åskväder mest kommer, för Thorshålan.
Island (Ant. Dan. p. 337). Eden påminner än om ordalagen i den hedniska invignings-formeln åt Oden, Jfr. Götreks och Rolfs saga c. 1. Loccenius Ant. Sveogoth. c. 3 berättar att i hans tid folket brukade säga om en girig, att „han tjente Oden”: en erinring om den gamla Odinska lära, att med lika mycken rikedom, som hvar och en hade med sig på bålet skulle han komma till Valhall. Ynglingasaga c. 8. Äfven sades vid något okändt buller liksom af hästar och vagnar om nätterna, att Oden far förbi (ibid.). I Skåne kallas ännu ljud i luften, hvilka man stundom hör i November och December månader om aftnarna, för Odens jagt, enligt Nilsson, Skandinavisk Fauna II. 106, som härleder dessa läten, temligen liknande ljudet af en stöfvarejagt, från någon mot södern flyttande sjöfogelart. Bland bönderna i Meklenburg funnos ännu i medlet af sistförflutne århundraden, många sagor om Odens jagt; särdeles skrämde de barnen dermed om julen. De brukade fordom att låta en liten del af sädesgärdet stå oskuret, dansade deromkring och söngo: Wode! Wode! hohl dienen Rosse nu Voder m. m. (Tag åt din häst nu foder). Franck (Alt und Neues Mecklenburg 1753 s. 57) berättar sig ännu ha känt gammalt folk, som i sin ungdom deri deltagit. — Oden omtalas i Färoiska sånger och skall äfven lefva i folksagor på Hebridiska öarna.
