Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
279
I den gamla Nordiska folktron fanns för öfrigt Thor till alla sina attributer sådan han i Mythologien framställes[1]; och äfven i Edda är Thor „den starkaste af gudar och menniskor”[2], ja gudarne sjelfve kalla på hans hjelp i nöden[3]. Den dyrkan, som åt honom företrädesvis på flera ställen egnades, motsäger således i och för sig sjelf
- ↑ I afgudahuset på Möre (Nordanfjells i Norrige) voro en mängd utskurne gudabeläten. Thor, som mest dyrkades och var öfverallt smyckad med gull och silfver, satt i midten på en grann kärra, för hvilken voro spände tvenne af trä bildade bockar, med en silfverkedja lindad kring hornen. Olof Tryggvasons saga. Ed. Skalholt. Ur templet på Rödsö fördes Thors bild på detta sätt rundt omkring ön. l. c. P. II. 69, 73. Stundom föreställdes ock Thor utan vagn och bockar. Jfr. Finn Magnusen, Bidrag till Nord. Archæologi s. 121. Om Thors hammare är förr taladt.
- ↑ Edda Dæmis. 21. Adami Bremensis uttryck: Potentissimus, om Thor, påminner härom. Troligt utmärka ock orden: „hinn allmattke ás” i den förr nämnde hedniska eden på Island ej Oden utan Thor; ehuru detta epithet synes ha blifvit brukadt om bägge. Matthæus Westmonasteriensis (ad an. 870) Flores Historiar. Lond. 1573. säger att (Ragnar) Lodbroks söner svuro vid sina „allsmäktiga gudar” (per Deos omnipotentes suos) att hämnas sin faders död. I Historia St. Cuthberti (efter Simeon Dunelmensis Historia Eccles. Dunelm. i Twysden Scriptt. Rer. Angl.) anföres en Dansk hednings ed sålunda: „Jag svär vid mina mäktiga gudar Thor och Othan” (Juro per deos meos potentes Thor et Othan).
- ↑ Edda Dæmis. 42.