vidt omkring burit bloddrypande svärdet”[1], prydas Valhalls bänkar, skuras dess bägare, bringa Valkyriorna vin, — — eljest endast förbehållet åt Oden sjelf. För en sådan förste dånar Valhalls väg „liksom en här af tusende framskrider” och forntidens gudaburne hjeltar stå upp att emottaga honom[2]. Att komma i stort och ansenligt följe till Valhall var hedrande[3]; så att vid höfdingars död stundom deras vänner beröfvade sig sjelfva lifvet, för att upptagas i deras sällskap[4]. Att komma med stora ägodelar var lycksaligt; ty lika mycken rikedom man haft med sig på bålet eller nedgrafvit i jorden, skulle man efter lifvet njuta;[5] och, då ej ärfda, utan endast i krig
- ↑ Se det gamla öfver Norska Konungen Erik Blodyxa diktade quädet, öfversatt af Finn Magnusen hos Müller l. c. II. 354.
- ↑ Ibid.
- ↑ Brynhildar quida II. str. 64.
- ↑ Då Eivind Sorkver fick veta, att Höfdingen Ingemund var mördad, sade han till sin fosterson: „gå och förtälj min vän Gautur hvad jag gör, och hvad jag äfven tror vara hans plikt” — samt kastade sig på sitt svärd. Då Gautur förnam budskapet, följde han exemplet, sägande: „Ej höfves Ingemunds vänner längre att lefva.” VatnsdælaSaga c. 23.
- ↑ En af Odens trosläror. YnglingaSaga c. 8.
Draugadrott „Skuggornas herre” var också ett af Odens namn. YnglingaSaga c. 7.
