Sida:Svea rikes häfder.djvu/309

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
287

mängd, hvilken de bedragne Nordiske hedningar, Danskar, Norrmän, Svenskar, tillbedja såsom gud ännu i denna dag[1]”, och från hvars ätt, såsom den „allmännaste” källan för Konungablod, äfven Angelsaxernas Konungar räknade sin härkomst[2]. Påminner man sig nu de redan anmärkta spåren af en Odinisk lära hos de utländska Göther[3], och intyget att Wodan dyrkades af alla

  1. Vuothen, qui et Rex multitudinis barbarorum. In tanta enim seductione oppressi Aquilonares increduli ut Deum colunt usque in hodiernam diem, videlicet Dani, Northmanni quoque et Suevi. Chronicon Ethelwerdi (från 10:de årh.) L. 1. Savile Rer. Angl. Sciptt. London 1596. fol. 474.
  2. Quorum genus usque ad generalissimum adscendit, id est, ad Vuothen. Ibid. fol. 475.
  3. Jfr. ofvanföre ss. 106, 107. Att Göternas Anses äro detsamma som Asar, kan bestyrkas genom följande anmärkning. Aas, i det gamla nordiska språket Gud, äfven Heros, eller en med gudomliga egenskaper utrustad menniska, betydde ock ås (såsom i ordet kroppås på ett hus), samt bjelke, stod, stötta (Björn Haldorsen Isl. Lexic. och Glossarium till d. äldre Edda), hvarvid förbindelsen synes ha legat endera i begreppet af det högsta, eller af stöd, eller kanhända deruti, att gudarna dyrkades i tempel och stoder; hvaraf hos Grekerna Heracliti förebråelser mot dem, „som bedja till Gudarnas bilder, liksom man kunde tala till bjelkar eller hus, utan att veta hvad Gudar eller Halfgudar (Heroer) i sjelfva verket äro.”.(Origenes cont. Celsum L. VII p. 373 Ed. Spencer). — Man