anmärkt, att i Eddiska sånger ett särskildt, af vidskepelsen helgadt språkbruk[1] i flera slags benämningar förekommer; och vi räkna dertill äfven en stor del af gudarnas, isynnerhet Odens, många namn[2], hvilka ej kunna ha varit utan betydelse. De uttryckte utan tvifvel för de kunniga sammanfattningen af den mångfaldiga gudens egenskaper; och flera af dessa namn anföras på sådant sätt, att de måste ha hört till ett presterligt språkbruk[3]. Den högre kunskapen om gudarnas och verldens upphof kallas sjelf forna stafvar, gudarnas runor[4]; och om det förra af dessa uttryck bestyrker den förmodan, att gudaläran ej utan all tillhjelp af skrift bibehölls och fortplantades, så påminner oss det sednare derom, att runorna från början utmärkte en hemlig vetenskap. Detta
- ↑ Jfr. ofvanföre s. 182.
- ↑ Jfr. i synnerhet Grimnismál, der Oden säger, str. 49. „Med ett och samma namn jag aldrig nämndes se’n jag for bland folken.” Odens alla i Mythologien och hos Skalderna förekommande namn gå till nära ett par hundrade.
- ↑ Nemligen de namn hvilka Oden säger sig föra „meþ godom,” ibland gudarna eller presterna; ty ordet betyder bäggedera. Grimnismál. str. 50, 55. Stockh. Uppl.
- ↑ Vafthrudnismál str. 1, 42, 55.
