Sida:Svea rikes häfder.djvu/320

Den här sidan har korrekturlästs
298

kunskaper invigde. Vi ha redan anmärkt, att i gamla Norden den andeliga och den verldsliga myndigheten funnos förenade. Det förhåller sig så; likväl med den skilnad, att i äldsta tider den förra synes öfvervägande, längre fram åter den sednare: en förändring, som i Sverige finnes utmärkt genom ombytet af de styrandes titel från det presterliga Drott till Konung eller anförare. Men om Odiniske prester först voro konungar, förblefvo likväl sedermera konungarne tillika prester; och derföre kallades Upsalakonung „det heliga altarets vårdare[1]. Så nämnas ock Runorna, hvilka från början endast voro för gudarna kunnige[2] och med detsamma en presterlig hemlighet och de visas egendom, äfven en

    ljódum — Enn hann kendi (undervisade) flestar iþróttir sinar blótgodunum: voro þeir næst hönum um allan frödleik oc fiölkyngi. Margir adrir námu þó mikit af; oc hefir þadan af dreifz fiölkyngin vida oc halldiz lengi.” I den trollkonst, som kallades Seid, hvilken Freya först lärt Asarna, undervistes blott prestinnorna (var gydiunum kend sú iþrott), säger Sturleson; emedan den var åtföljd af så mycken arghet att männer skämdes dervid. Heimskr. l. c. cc. 4, 7.

  1. „Vördr Vestalls” uti Thiodolfs vers om Alf och Yngve. Yngl. Saga c. 24.
  2. Hávamál str. 80, 81. Jfr. Rigsmal str. 42.