kunskaper invigde. Vi ha redan anmärkt, att i gamla Norden den andeliga och den verldsliga myndigheten funnos förenade. Det förhåller sig så; likväl med den skilnad, att i äldsta tider den förra synes öfvervägande, längre fram åter den sednare: en förändring, som i Sverige finnes utmärkt genom ombytet af de styrandes titel från det presterliga Drott till Konung eller anförare. Men om Odiniske prester först voro konungar, förblefvo likväl sedermera konungarne tillika prester; och derföre kallades Upsalakonung „det heliga altarets vårdare”[1]. Så nämnas ock Runorna, hvilka från början endast voro för gudarna kunnige[2] och med detsamma en presterlig hemlighet och de visas egendom, äfven en
- ↑ „Vördr Vestalls” uti Thiodolfs vers om Alf och Yngve. Yngl. Saga c. 24.
- ↑ Hávamál str. 80, 81. Jfr. Rigsmal str. 42.
ljódum — Enn hann kendi (undervisade) flestar iþróttir sinar blótgodunum: voro þeir næst hönum um allan frödleik oc fiölkyngi. Margir adrir námu þó mikit af; oc hefir þadan af dreifz fiölkyngin vida oc halldiz lengi.” I den trollkonst, som kallades Seid, hvilken Freya först lärt Asarna, undervistes blott prestinnorna (var gydiunum kend sú iþrott), säger Sturleson; emedan den var åtföljd af så mycken arghet att männer skämdes dervid. Heimskr. l. c. cc. 4, 7.
