Sida:Svea rikes häfder.djvu/322

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
300

föråldrade, till en del främmande ord, hvilka utmärka det skaldiska språket, allt hänvisar på detta ursprung, äfven sedan Skaldekonsten blifvit verldslig och ur tempelgårdarna inträdt i konungarnas salar. Men här fullbordades utan tvilfvel den Mythologiens utbildning, hvilken man förnämligast får tillskrifva Skalderna. Ty omisskänneligt är, att vi i Nordens gamla gudar — ursprungligen personifierade naturkrafter[1] — tillika se urbilden af ett nordiskt konungahof: och grunden till denna föreställning var redan lagd af de äldsta presterliga skalder. Så hade Oden, sade man, vid Mälarns stränder efterbildat alla det gamla Asgårds inrättningar[2]. Men det gamla Asgård låg ej blott på jorden, utan i himmelen[3]. Mot Allfaders

  1. Raugn, Regin, såsom gudarne kallas i de Mythiska quäden, betyder i allmänhet krafter, makter, äfven naturens. Se Thorlacius, om Thor og hans Hammer, i Skand. Museum 1802. 4 H. s. 18. Glossar. till den Köpenh. äldre Edda, II. 754, 757.
  2. Yngl. Saga cc. 5, 8.
  3. I Edda säges bäggedera. Asgård är gudarnas borg midt i verlden. Der är Hlidskjalf Odens högsäte, hvarifrân han ser ikring verlden. Dæmis. 9. Der är ett hof eller tempel, det präktigaste på jorden, hvilket menniskorna kalla Gladsheim. Dæmis. 14. hvarest också Valhall finnes. Men å andra sidan, heter det, att Odins boning, och således äfven Asgård,