Sida:Svea rikes häfder.djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
302

i sakens natur, att dessa likheter förnämligast blifvit utbildade af hofskalderna, hvilkas gamla plägsed det är, säger Snorre Sturleson, „att berömma den mest, inför hvilken de stå”[1], och som nu dertill funno en egen anledning i den antagna mening, att Nordens konungar härstammade från gudarna, hvarföre de äfven i seder och omgifning borde återkalla sina anor. Dessa anspråk öfvergingo äfven till de förnäma Isländska slägterna, bland hvilka så många voro af kungligt blod[2]. Hela det gamla skaldespråkets mythiska rikedom användes nu till konungars och höfdingars förhärligande, och utan tvifvel spridde sig denna skaldernas Mythologi äfven till folket. Fullkomligt och i hela sin utbildning synes den likväl alldrig varit dess egendom; likasom den poetiska gudaläran hos de gamla ej helt och hållet var den borgerliga; ehuru bägge hvilade på samma grund. Om de presterliga skaldernas quäden, ämnade att meddela en i sig sjelf icke allmän

  1. Heimdalskr. Föret.
  2. Då de Isländske Höfdingarne Thorvard och Thord Hjaltesöner komma på tinget, voro de så präktigt utrustade, att „män tyckte det Asarne voro der komne.” Landnáma p. 218. — Det var under hedendomen. Men ännu Snorre Sturlesons far förebråddes att vilja „likna Oden” — och Snorre Sturleson sjelf kallade en sin sal Valhall. SturlungaSaga I. s. 101. II. s. 126.